BLF:s vice ordförande om samtalen med Aller

Vi i BLF har tillsammans med SJF och SFF träffat Aller två gånger, haft ett telefonmöte och därtill Putte_Salminen_200x300mejlkonversation och enskilda telefonsamtal för att försöka påverka dem att skriva om det orimliga och otydliga ramavtal som de enträget försökt få organisationernas medlemmar att skriva på.

Det blev tidigt uppenbart att Aller i Sverige inte hade färdiga svar kring den verksamhet som de tänkt bedriva. En sorts bildbyråverksamhet men också med teckningar och text – en samlad enhet som numera benämns som Content. Ibland förstod de inte själva vad deras avtalsskrivningar innebar. De visste inte skillnaden på brutto- och nettopris och har i avtalet skrivningar som försvårar för dem själva och frilansarna att tjäna pengar när företaget ska sälja vidare till tredje part.

Under det första mötet hintade Aller om att ”de skulle titta på det” angående några frågetecken men det visade sig senare att de av en annan anledning inte ville ändra i avtalstexten. Till slut var de ändå tvungna att ändra till försäljningspris (45 % brutto) istället för nettopris. Det kommer att stå i alla nya avtal som Aller skickar ut men de kommer inte att ändra i befintliga. Är du mot förmodan en av dem som skrivit under avtalet tycker jag att du bums ska begära att få den nya avtalstexten innan du utför ytterligare arbete för Aller.

Annars har Aller varit noga med att påpeka att de inte lanserat något fulavtal. Inom BLF använder vi hellre uttrycket oskäliga avtal men oavsett hur det benämns så är avtalet inget affärsmässigt balanserat avtal, utan ett diktat från en part baserat på makt. Aller har bara i Sverige en omsättning på dryga 1,5 miljarder. Mot det ska egenföretagare ställas som kanske är beroende av uppdragen för att få det egna företaget att gå runt.

Ramavtalet är utformat så att det stryper frilansarnas möjligheter att överleva, och beroendeställningen till uppdragsgivaren ökar. Aller vill i princip betala en gång för det som en tidning beställer men sen kunna använda materialet i alla tidningar och nättjänster som man har i Norden. Vi pratar om mer än 110 olika titlar!

För en oinvigd kanske det inte låter så farligt att man ska förhandla fram ett pris i förväg för något som köparen sen kan använda tills planeten slocknar, men om du samtidigt vet att Aller inte har en utökad budget för detta så kanske du förstår. Hur intresserad tror du att den inköpande redaktören på exempelvis Residence är när du säger att ditt material säkert kan gå i Café, Må Bra och i några nordiska systertidningar också.  ”Ja, men jag har bara min egen budget”, kommer standardsvaret troligen att bli.

Får du ändå ut någon tusenlapp till så innebär det samtidigt att en kollega – en annan frilansare – ska ha mindre betalt för sitt knäck. Det blir konsekvensen av det nya avtalet eftersom den totala budgeten för inköp är densamma.

Visst har frilansaren en skärva till möjlighet att sälja materialet själv, men är du en nischad fotograf, exempelvis inredningsfotograf, är eftermarknaden i Norden stängd – eftersom den då konkurrerar med Allers egen verksamhet.  Man kan säga att Aller kidnappar upphovsrätten. Den finns de facto kvar hos fotografen men är så kringskuren och reglerad att den för upphovsrättspersonen är dränerad på sitt ekonomiska värde, och framtida förtjänster hamnar inte hos den som har upphovsrätten.

För att något stoppa blödningen förhandlade vi tillsammans med SJF, SFF och Svenska Tecknare fram ett sorts plåster, ett tolkningsprotokoll. Dokumentet förklarar några av de luddiga skrivningarna men är också ett försök från vår sida att räta upp den ekonomiska obalansen. BLF har varit drivande i den processen. Tyvärr kom vi tillsammans med de övriga organisationerna inte tillräckligt långt, men det här vi landade vi bland annat i:

Avtalet gäller inte för tidigare levererat material. Att frilansaren kan använda materialet fritt i egen marknadsföring. Att det finns en möjlighet att få mer betalt för material som visar sig ha en ”hit-stämpel”.  Att Aller kan bli skadeståndsskyldiga om de ser till att utomstående kommer åt eller använder materialet. Att det är Allers ansvar att meddela frilansaren vad som är konkurrerande verksamhet.

Att tystnadsplikten gäller för båda parter, och kanske viktigast av allt i motvinden – att det blev ett bruttopris (45 %) när Aller säljer materialet vidare till tredje part. Den ursprungliga skrivningen medgav att Aller kunde dra av vad som helst innan de redovisade försäljningen till frilansaren. Omkostnader, ni vet. Och till sist att Aller måste fråga om de ska sälja material till reklam utanför den egna koncernen och givetvis att frilansaren då ska ha betalt.

Sammanfattningsvis är Allers avtal dåligt för lejonparten av alla frilansare. Det är inte det smutsigaste avtalet i mediebyken, men ändå ett konkret hot mot existensen för enskilda företagare som tjänar sitt levebröd i tidskriftsbranschen.

Frilansare och upphovsrättskrigare – håll om varandra, och skriv inte på!

Av Putte Salminen, vice ordförande i BLF

Written by