Pressfotografen som blev publicist

Den fast anställda kåren av pressfotografer har decimerats kraftigt men vart tar de vägen? De flesta blir frilansare men några tar ett steg längre och blir sina egna publicister.

Ingen uppfinning har gjort så många människor arbetslösa som mikroprocessorn och när fotografin lämnade den analoga eran och trädde in i den digitala var det egentligen bara en tidsfråga innan vi hamnade där vi är idag. Fotografi har varit för många arbetsgivare bara en teknikleverans, en besvärlig process som krävt att någon sköter den, när det blev lättare och digitaliseringen förenklade den strök man bort fotoavdelningarna för att tjäna mera pengar helt enkelt. Magnus Sundberg är en fotograf som själv valde att kliva ut genom dörren efter 27 år på Göteborgsposten innan någon hann stryka honom ur rullorna. Han startade en egen tidning Eyewitness.nu, ett 52 sidors dokumentärt bildmagasin som utkommer fyra gånger per år.

När Magnus och jag träffas i Göteborg är det långt från den tidningsredaktion som finns i minnesbilden hos många människor. Det är inte att tänka på att kopiera kameraåkningen över Washington Post’s redaktion ur filmen ”Alla presidentens män” där skrivmaskiner och reportrar aldrig tycks ta slut. Här är det ett rum i ett frilanskollektiv och vi får knappt plats båda två. Men har det någon betydelse? Är det inte innehållet läsaren är intresserad av? Det som alla redaktionschefer bedyrar genom alla neddragningar att det inte skall bli lidande. Saken är den att bilden är en stor drivkraft i vårt moderna samhälle och när det gäller den dokumentära bilden är den en förutsättning för att man skall förstå historien som berättas enligt Magnus. Kort sagt dåliga bilder oavsett teknik är inget som får betraktaren att stanna upp.  Magnus har precis färdigställt det andra numret av tidningen med temat Jerusalem och håller på att planera det nästkommande om Istanbul som precis är släppt när ni läser detta. Tiden har aldrig varit bättre för att starta en tidning, vår tid är full av duktiga människor och jag hoppas kunna bredda bildspråket i framtiden och involvera fler fotografer. Bilden måste berätta inte illustrera säger han entusiastiskt, det är grafiken som illustrerar. Intresset hos allmänheten för den fotografiska bilden har aldrig varit större, men många saknar äktheten i mycket av det som publiceras. Jag tror det finns ett sug, ett uppdämt behov avslutar han. När jag frågar hur han tänker kring att producera denJF160321__DSF1386_BLF pappersprodukt som så många anser är döende avbryter han mig snabbt, Nätet är naturligtvis fotografens framtid, en enorm möjlighet. Men det finns fortfarande ett intresse för bra tryckt material. Sedan handlar det om ekonomi, det är fortfarande lättare att ta betalt för en tryckt produkt som man får i handen. När man börjar från scratch är det inte ett alternativ att lägga upp materialet gratis och som det ser ut var betalvägg inte en framkomlig väg. Men målet är att börja på papper och gå mot nätet. Dagens tekniska möjligheter i stort innebär att det som är en nackdel för den store publicisten är en fördel för den lille. Upplagemässigt är målet 2000 ex, säger han. Vi fortsätter att röra runt i våra åsikter och tankar kring bildjournalistik och det är bara att konstatera det är inte storleken på publicisten som avgör engagemanget, det krävs bara någon som brinner starkt för att det skall bli riktigt intressant och kanske är detta en del av framtiden för den dokumentära bilden, många små publicister istället för några få stora. Vi har båda haft ett långt arbetsliv som fotografer så vi glider så småningom över på yrkets framtid. Man måste bredda sig säger Magnus tvärsäkert, lära sig nya saker filma, skriva, fota men inte gör allt samtidigt. För då blir det varken hackat eller malet. Här är vi helt överens, men det är en sak som gnagt mig, de tre första numren har handlat om Ungern, Jerusalem och nu Istanbul. Men Sverige då, du tror inte den svenska publiken vill läsa om Sverige ? Det kommer nog, men aktuella ämnen är det som styr i första hand.

Written by